Hagtornsfjäril
Aporia crataegi (Linnaeus, 1758)
Hagtornsfjärilen är en social fjäril som gärna sitter i stora flockar på fuktiga marker där den söker vatten och närsalter. Detta beteende är inte så vanligt bland våra svenska arter men betydligt vanligare hos tropiska dagfjärilar. Släktnamnet Aporia är ett grekiskt ord som syftar på vingarnas brist på teckningar medan artnamnet crataegi syftar på värdväxten hagtorn.
Populationsstorleken varierar kraftigt mellan åren. Under 4-5 år kan den vara nästan helt försvunnen för att sedan uppträda ganska allmänt under ett flertal år. Det engelska namnet ”Black-veined White” beskriver på ett förträffligt sätt hur fjärilen ser ut. Det är dock bara hanen som är svartribbad. Honan har bruna vingribbor. Hagtornsfjärilen är tillsammans med kålfjärilen den största av våra s k vitfjärilar men är till skillnad från den senare en typisk lokalbunden fjäril som hos oss inte flyger några längre sträckor. Förutom hannens svarta och honans bruna vingribbor är fjärilen helt vit på vingarnas bägge sidor. Särskilt honornas vingar blir dock mot slutet av flygtiden ofta slitna av hennes vana att vid upprepade parningar med villiga hanar ideligen gnida sina vingar mot deras vingar. Hennes vingar kan då, särskilt mot ytterkanterna, bli nästan genomskinliga. Förutom i flockar på marken ser man oftast hagtornsfjärilen flyga ensam genom gles blandskog, längs skogsbryn, skogsvägar och den alltmer betydelsefulla biotopen krafledningsgatorna.
De kägelformade rödgula äggen, med 13 längsribbor, läggs på låg höjd i grupper om 50 till 150, oftast på undersidan av värdväxterna som bl a utgörs av rönn, hagtorn, alm, körsbär, vildapel och liknande. Efter kläckningen äter larven inte mycket utan övervintrar som liten, kolonivis i ett bo av sammanspunna blad. På våren sprider de sig sedan i mindre grupper. Larverna utvecklas nu snabbt till mycket vackra rödbruna varelser med två orangeröda band längs ryggen. Man bör dock iaktaga viss försiktighet då de är både illaluktande och försedda med en giftig behåring. Den vuxna, nu askgrå, upp till 4 cm långa larven, förpuppar sig under maj-juni i en ljust gulgrön gördelpuppa med kraftiga svarta teckningar. Puppstadiet varar drygt 2 veckor innan kläckningen sker. När vingarna fullt utvecklats, men före den första flygturen, gör sig så fjärilen av med alla restprodukter från puppstadiet i form av en kraftig stråle. Det händer att detta mycker röda sekret hamnar på vingarna som då hos dessa individer blir delvis rödfärgade.
I Gästrikland flyger den fullbildade fjärilen oftast från slutet av juni till mitten av juli medan den längre söderut kan börja flyga redan i maj. Hagtornsfjärilen är ställvis tämligen vanlig upp till södra Norrland.
I Gästrikland har den ett av sina starkaste fästen i landet med en mycket livskraftig population i kraftledningsgatorna vid Grinduga – Tröskenområdet sydost om Gävle. Den påträffas dock då och då i sina karaktäristiska mass-sittningar längs våta skogsvägar runt om i Gästrikland och arten passar därför bra som landskapsinsekt.
Foto: Rune Axelsson Text: Göran Sjöberg