Vridvingarna är en liten insektsordning som inte så många har observerat. Honan är liten och larvlik. Blind och fotlös med tillbakabildade mundelar och hård framkropp. Hon lever det mesta av sitt liv inuti de värddjur som vridvingarna parasiterar. Oftast på bin, getingar eller humlor, men även på stritar, grävsteklar, myror, rätvingar med flera.
Den kortlivade hannen som bara är 2-3 mm är frilevande och kan flyga. Hanens bakvingar är välutvecklade och fungerar som flygvingar, medan framvingarna är tillbakabildade och fungerar som motvikter (svängkolvar). Mundelarna är små, medan ögonen och antennerna är stora. Antennerna är gaffellikt delade eller försedda med en tvåbladig klubba. Namnet vridvingar kommer av att framvingarna vrider ihop sig när djuret torkar.
Honorna lever som parasiter i bakkroppen på sina värdinsekter och brukar synas genom att deras brunaktiga framända sticker fram under kanten på ett bakkroppssegment. Värddjurets bakkropp blir också lite asymmetrisk av parasiten. Vanligen upptäcks de av en tillfällighet bland insamlade bin. Huvudet och bröstet är sammansmälta till ett segment och honan är omsluten av pupphuden, så att det bildas en hålighet innanför denna på honans buksida. Håligheten sträcker sig bakåt ända till de pariga könsöppningarna.
Livscykel
Om man är ute tidigt på våren när de första bina (t.ex. sälgsanbiet Andrena vaga) kommer fram kan man ha tur att få se hur parningen går till. Om man besöker en sandig slänt eller en grusgrop så finns där ofta grävande bin. Vridvingarna finns inte på alla lokaler men där de finns kan de vara talrika. Så snart snön börjar försvinna och solen värmer lite brukar bina komma fram. Bina övervintrar som fullbildade i marken i sina gångar och vissa av dem är parasiterade av både hanar och honor av vridvingarna. Hanarna kläcks ur sin puppa och flyger iväg medan honorna sitter kvar och avger ett feromon som verkar starkt lockande på hanarna vilka kan samlas i klasar på bin med honor där de försöker befrukta honorna. Hannarna lever endast några timmar som fullvuxna.
Äggen kläcks i moderns kropp och utvecklas till små larver som har tre par väl utvecklade ben och ett par långa svansborst. Larverna som är mycket aktiva och t.o.m. kan hoppa några centimeter, kryper ut ur håligheten genom genitalöppningen och kan senare påträffas krypande omkring på värddjuret eller i blommor som de tagit sig till. Från dessa flyttar de troligtvis så snart som möjligt över till nya värddjur bin som de kan följa med hem till deras bon. För de vridvingar som parasiterar på bin fortsätter den vidare utvecklingen genom att larven borrar in sig i en bilarv och sedan genomlöper sin larvutveckling samtidigt med värddjuret utan att skada det. Den tidigare rörliga vridvingelarven förlorar vid sin nästa hudömsning ben och ögon och förvandlas till en maskliknande varelse, vars kroppsform hos den honliga larven förändras mycket lite under den vidare utvecklingen, tills slutligen den fullvuxna honan, samtidigt med att värddjurets larv utvecklas till bi, genomborrar huden på det nya biet mellan två bakkroppssegment och skjuter ut framänden. Medan honorna stannar sin utveckling vid motsvarande fjärde larvstadiet bildar hanarna till slut en puppa som dom inför parningen kläcks ur. Parasiterade bin kallas ofta ”stylopiserade”. Stylops är ett vanligt släkte bland våra vridvingearter. Värddjuret dör inte av behandlingen men blir oftast steril.
Vridvingarna har tidigare ibland förts till skalbaggarna, men betraktas numera som en egen ordning nära tvåvingarna. Ca 550 arter är kända i Världen. I Sverige finns minst sju arter, i familjerna Stylopidae (fem arter), Halictophagidae och Elenchidae.
LitteraturKinzelbach, R.K. (1969). Fam. Stylopidae (Strepsiptera). Die Käfer Mitteleuropas 8. Lyctidae – Lucanidae. ss:139-159.
Kinzelbach, R.K. (1978). Insecta, Fächerflügler (Strepsiptera). Die Tierwelt Deutschlands. 65.
Landin, B.O. (1971). Ordning Strepsiptera. Fältfauna. Insekter 2:2. 501-509.
Pekkarinen, A. & Raatikainen, M. (1973). The Strepsiptera of Eastern Fennoscandia. Notulae Entomologica. 53:1-10.
Smit, J.T. & Smit, J. (2005). De waaiervleugeligen (Strepsiptera) van Nederlan. Entomologische Berichten. 65(2):43-51.
Bidragande författare: Thomas Harry
Faktagranskning:
Litteraturlista:
Specialistkontakt: