Asknätfjäril
Euphydryas maturna (Linnaeus, 1758)
Asknätfjärilen (Syn. Boknätfjäril) är vår största nätfjäril med en vingbredd på ca fem centimeter. De nättecknade vingarna i mörkbrunt, ljusgult och olika rödtonade nyanser, särskilt framträdande på bakvingeundersidan, gör den mycket dekorativ.
Biologin är mycket komplicerad. Äggen läggs många tillsammans på solbelysta, oftast unga askar och ibland olvon. Flera honor kan samverka om en äggsamling. Larverna lever första året socialt i en spånad av sammanspunna blad. De övervintrar som drygt centimeterstora larver under blad på marken för att nästa vår var för sig spridas ut och av de nyutspruckna löven. En del larver upphör sedan att äta och börjar nästa övervintring redan under sommaren. Flygtiden för fjärilen ligger kring mitten av juni, ibland in i juli. Den kan då ses i solbelysta lövskogsgläntor eller längs stigar och småvägar där den sällan besöker blommor utan oftast vilar på blad med delvis utbredda vingar likt andra nätfjärilar.
Asknätfjärilen är en succesionsart i skogslandskapet som gynnas av glesa ungskogsbestånd i solöppet läge som förr hölls öppna av skogsbete. Numera växer denna snabbt igen och innebär ett hot för arten. Den stora älgstammen kan också lokalt medföra att ask och olvon betas ner så hårt att de inte kan fungera som föda för larverna. Markavvattning, i form av skyddsdikning, har också spolierat kända lokaler för arten.
Från att tidigare ha funnits på en rad lokaler i sydligaste Sverige och i ett band från nordöstra Uppland västerut till Dalarna och Värmland, finns den i dagsläget bara kvar inom ett begränsat område i nordvästra Västmanland. I övrigt finns den fläckvis utbredd i södra Finland och Baltikum och vidare österut in i Ryssland. Den är från 1 januari 2000 fridlyst i hela landet. Asknätfjärilen ingår i EU´s gemenskapslagstiftning (habitatdirektivet) som djurart av gemenskapsintresse, vilkas bevarande kräver noggrant skydd och att särskilda bevarandeområden utses.
Asknätfjärilen förekommer bara i Västmanland vilket är skälet till att den utsetts som landskapsinsekt.
Text och foto: Lars Imby