En insekt utan etikett har inget värde i vetenskaplig mening. Att samla insekter utan att sköta etiketteringen blir därför, om inte annat, ett etiskt dilemma – vi avlivar insekter utan att någon nytta uppstår. Rent praktiskt behövs naturligtvis etiketten eftersom, man förvånansvärt snabbt glömmer var, när och hur just det exemplaret togs. Därför ska insekterna etiketteras så snart som möjligt efter fångsten. Hellre en snabb handskriven tillfällig lapp än en snygg efter en vecka.
Sammanfattning
Den här artikeln går lite på djupet vad gäller etiketter och information. Därför börjar vi med en sammanfattning av det viktiga:
Använd papper stämplat ”svenskt arkiv” 100-120 g. Skriv ut på laserskrivare. Sätt på en tillfällig etikett snarast efter insamlandet. Limma med särskilt insektslim. Använd inte färgade etiketter. Minsta informationen på insamlingsetiketten är land, landskap, lokal, datum och namn på insamlaren. Önskvärt är noggrannare lokalangivelse och uppgifter om insamlingsmetod och substrat. Sätt på en ytterligare etikett med uppgifter om artbestämning och om vem som gjort den. Använd gärna kartkoordinater men ange vilket system du använt.
Papperstypen – För etiketterna ska man inte använda ”vanligt” papper. För att utskrifter på papper skall bevaras måste papperet vara av rätt kvalitet, så det inte gulnar, pulveriseras eller spricker, vilket bl.a. sker då papperet har en hög halt av lignin. Till arkivhandlingar ska man använda åldringsbeständigt papper. Därför används ofta s.k. lumphaltigt papper som innehåller textilfibrer, om möjligt upp till 100%. Enklast är att helt enkelt välja papper som är stämplat med ”Svenskt arkiv”. Svenskt arkiv är en certifiering som en papperstillverkare kan ansöka om ifall man uppfyller Riksarkivets krav. Arkivbeständigt papper har även bättre förmåga att under lång tid motstå slitage och nötning än vanligt papper. Papperet ska vara tjockt för att sitta bra på nålen, helst 120 gram men det är svårt att få tag på, så 100 g kan vara en bra kompromiss (vanligt skrivarpapper brukar vara 80 g). 100 g svenskt arkiv brukar gå att köpa hos de flesta leverantörer av kontorsmaterial och kostar ca 50 öre – 1 krona per blad. Ett blad räcker till massor med etiketter.
Skrivaren – Normalt så fungerar en vanlig laserskrivare bra. Man ska inte använda bläckstråleskrivare. Bläcket innehåller allehanda skadliga substanser och kan dessutom smeta och avdunsta. Man kan också skriva för hand med t.ex. arkivbeständigt bläck men det är ju tidskrävande.
Övrigt papper och lim – Ibland vill man kanske limma fast etiketter i lådans botten eller på annat ställe. Det lim som då är godkänt av Riksarkivet är etylvinyl-acetatlim (EVA). I butikerna finns också t.ex. Casco RX-lim som enligt tillverkaren ska vara arkiväkta.
Färgade etiketter – Använd inte färgade etiketter som ett kodsystem. I alla fall inte som viktig beståndsdel i etiketteringen. Det kan vara väldigt svårt att tyda för en person som inte har varit med att bygga upp det färgkodade systemet. Antagligen behövs en separat nyckel till kodningen vilken lätt kommer bort. Färgat papper har också nackdelen färger sällan är beständiga. Om man för sin egen bekvämlighet vill fästa en färgad extraetikett finns inget hinder men skriv ingen information på denna etikett och låt inte färgkodningen ersätta någon info på övriga etiketter.
Om man lägger papper på insektslådornas botten bör detta också vara arkivbeständigt, annars kan det i värsta fall avge skadliga kemikalier.
Informationen på etiketten – Det är viktigt att etiketten innehåller rätt information och dessutom att det inte finns något tvivel om tolkningen av informationen. En bra fråga att ställa sig är: ”kommer man att kunna förstå det jag skrivit om 100 år?”. Det behövs dessutom minst två etiketter; en med uppgifter om insamlingen och en med uppgift om artbestämning. Den första etiketten sätter man på så snart som möjligt efter insamlandet. Man glömmer som sagt förvånansvärt snabbt det som var kristallklart vid insamlingstillfället. Den andra etiketten tillkommer när man artbestämt insekten. Ytterligare etiketter kan vara aktuella. Man kan t.ex. tänka sig en etikett med streckkod.
Ju mer information på insamlingsetiketten desto bättre kan man nästan säga men grunduppgifter är namn på land, landskap, Ort, lokal, datum och insamlarens namn. Angelägna tilläggsuppgifter är församling, kartkoordinater, biotop/substrat samt insamlingsmetod. Idag skrivs och mångfaldigas etiketter rationellt i ett ordbehandlingsprogram för att sedan skrivas ut på laserskrivare. Ytterligare information kan noteras på etiketternas baksida om det är brist på plats. Ofta sätter man på en andra etikett med information om artbestämning och om vem som artbestämt djuret. Etiketten positioneras på ett enhetligt avstånd under insekten eller uppklistringslappen på så sätt att den bekvämt kan läsas när de sitter i en samlingslåda. Använd gärna nåltklotsen med borrade hål i.
Undvik icke vedertagna förkortningar! Det är mycket bättre att skriva klarspråk så att det inte råder något tvivel om vad som avses. Använd ISO-standarder där de finns.
Datum – skrivs i Sverige ex. 2013-05-19. Vanligt tillbaks i tiden är att skriva månader med romerska tecken; ex. 19.V.2013 men detta är svårläst för dagens nya entomologer och som sagt inte en ISO-standard. Det finns även andra sätt att skriva datum, men det tillför inget utan riskerar på olika sätt feltolkningar.
Land – Det mest använda systemet för nationalitetsbeteckningar återfinns i standarden ISO 3166-1. Där betecknas Sverige med SE eller SWE. SE är mest använd världen över. SWE kan användas om man vill ha en mer lättläst visning av landskoden.
Landskap – ISO-standard för våra landskap finns inte (redaktören veterligen). Vedertagna är de tvåställiga förkortningar som används av bl.a. Riksmuseum. Koderna är följande, från söder till norr: Sk, Bl, Ha, Sm, Öl, Go, Ög, Vg, Bo, Ds, Nä, Sö, Up, Vs, Vr, Dr, Gä, Hs, Me, Hr, Jä, Ån, Vb, Nb, Ås, Ly, Pi, Lu, To.
Församling – Är från början Svenska kyrkans indelning men används numera bl.a. för folkbokföring så att varje medborgare hör till en församling som är den minsta geografiskt administrativa indelningen av Sverige inom en kommun.
Ort – Det närmaste namnet på kartan kan man enkelt säga. En ort kan enligt Lantmäteriet vara tätort, bebyggelse (by, gård, kyrka, etc.), naturskyddsområde, anläggning (t.ex. bro), naturobjekt (ex. mosse) fastighet och fornlämning.
Lokal – En noggrann angivelse som ”sandtaget”, ”Halltorps hage”, eller vad man själv tycker är bäst eller som är vedertaget.
Biotop/substrat – Om man tittar i artportalen 2 på vilka olika biotoper det finns att välja på så blir det lätt lite övermäktigt för en amatörsamlare. Här får man lägga sig på den nivå man tycker är genomförbar.
Insamlingsmetod – Håvning, fälla osv. Om fällor använts kan också nummer på fällan vara aktuellt om det ingår i en inventering eller liknande. För fällor bör insamlingsdatumet anges som en tidsperiod, från-till.
Samlingsnummer – Om man numrerar sina exemplar så har de ett samlingsnummer vilket man också kan ange i Artportalen. Förkortningen ”Coll.” Är förkortning för samling.
Kartkoordinater är ett bra sätt att noggrant ange insamlingsplats. Ämnet är omfattande men vi tar här upp det viktigaste. Man kan frestas skippa uppgifterna om lokal osv men koordinater är inte lättlästa och representerar bara en punkt på kartan. En lokal kan ju vara stor och väldigt oregelbunden. När vi människor kommunicerar pratar vi ju också om platser, inte om koordinater. Vi säger inte: ”Du jag hittade en ekoxe på N 59° 31.483′, E 16° 17.094′”… Det finns ett antal sätt att beskriva en punkt på jordens yta med hjälp av ett referenssystem. De två huvudtyperna av system är tvådimensionella system och tredimensionella system . Ett exempel på tvådimensionellt system är det svenska RT90 som i princip är ett rutnät med punkter utlagt på marken. Tredimensionella system används för att beskriva positioner globalt där man också kan ange höjden över en viss referens. Ett exempel är GPS-systemet WGS84. Ett annat är SWEREF 99 som är det officiella referenssystemet i Sverige i dag och som bl.a. används av länsstyrelserna. Man kan använda det system man är mest bekväm med men man ska alltid ange vilket system man använder.
Noggrannhet – Vid kontrollmätningar som gjorts för GPS-systemet ligger medelnoggrannheten på 6,3 m för 95 % av punkterna. SWEREF 99 överensstämmer inom några decimeter med WGS84 så i praktisk användning kan de betraktas som samma sak.
Radie – På artportalen kan man ange radie för sin lokal. Detta kan man även använda på sina etiketter för att ange lokalstorlek/noggrannhet på sina koordinater.
Streckkoder – Om man är ambitiös med sin samling eller kanske arbetar med en större inventering kan det vara idé att använda streckkoder på sina exemplar. Vitsen med det är att man kan koppla ett visst exemplar till ett register eller databas. I registret kan man mata in mycket mer information än som ryms på en etikett. Man kan dessutom databehandla uppgifterna (vilket ju är precis vad vi gör när vi matar in fynduppgifter i Artportalen). Streckkoden blir då länken mellan det fysiska exemplaret och data i databasen. En praktisk fördel är att ett exemplar kan läsas av direkt i lådan utan att man behöver röra det.
Här kan du ladda hem ett ”makro” till Microsoft Word, gjort efter amerikansk standard men går att anpassa så att det fungerar även för svenska förhållanden.
Litteratur
Harry 2012, Insekten efter fångsten, del 1 – Papperet, Inocellia 2012-1
Harry 2012, Insekten efter fångsten del 2 – Informationen på papperet, Inocellia 2012-2
Insekter som hobby. 342 sidor. 2:a upplagan 1979. När? Var? Hur? Serien, Forum förlag.