Ollonborre Melolontha melolontha (Linnaeus)
Ollonborren är en välkänd insekt åtminstone till namnet. Det är en upp till tre cm lång skalbagge som är övervägande brun och som har en rad vita triangelformade fläckar på vardera sidan av bakkroppen. Karakteristisk är den utdragna bakkroppsspetsen. Antennerna är solfjäderlika, i synnerhet hos hanen. Den fullbildade skalbaggen är aktiv i maj och början av juni. Den vistas i lövträdens kronor där den äter av bladen. Även lärkträdens mjuka barr och unga granskott ätes. Vanligen äter de om natten och sover om dagen. Ljumma nätter flyger baggarna omkring med en ljudligt brummande ton och man kan då se dem i gatlyktornas sken. Larven lever i 4 – 5 år nere i marken där den också förpuppas och kallas dialektalt, liksom andra bladhorningars larver för fettpölsor. Den livnär sig av rötter och kan därigenom göra skada i trädgårdar och andra odlingar. Skadegörelsen är dock numera av liten omfattning.
Tidigare, i slutet av 1800-talet och i början av detta sekel, kunde ollonborren vissa år uppträda i väldiga massor i västra Skåne och södra Halland och göra stor skada i exempelvis plantskolor. Då kunde man med ekonomiskt stöd från myndigheterna gå man ur huse för att samla ollonborrar för att på så sätt minska skadeverkningarna. Att flyga upp från marken vållar dessa stora och klumpiga insekter vissa svårigheter. Med benen tar de stadigt fäste och rör sedan kroppen taktfast medan de pumpar in luft i särskilda säckformiga utvidgningar inuti kroppen. Först sedan dessa fyllts, lyfter ollonborren.
Ollonborren förekommer i södra Sverige och är vanlig endast längst ner i sydväst. Den har en mycket snarlik släkting, kastanjeborren, som finns i hela landet och som har en smal, svart ytterkant på täckvingarna. Ollonborrens utbredningen i Europa sträcker sig från Brittiska öarna genom Mellaneuropa och norra delarna av Sydeuropa. Den är lokalt vanlig till mycket vanlig i Mellaneuropa, särskilt i norr och öster och då ansedd som skadedjur.
Arten har tyngdpunkten av sin utbredning i sydvästligaste delen av landet och det var därför naturligt att välja den som Hallands landskapsinsekt.
Text: Per Douwes