En av Sveriges största
insekter med en kroppslängd som ibland överstiger 50 mm. Kroppen är svart,
men den bakre tredjedelen av täckvingarna är bruna. Antennerna är hos honan så
långa som kroppen, hos hanen dubbelt längre. De är dessutom grovt byggda,
vilket ger arten ett ståtligt utseende. Även benen är påfallande långa.
Utbredning och status
Arten är i äldre tider påträffad
i Skåne, Blekinge, Halland och på Öland. Den enda säkra populationen vi har
kvar idag finns i Halltorps hage på mellersta Öland, där arten sedan lång
tid tillbaka ynglar i ungefär tio av de jätteekar som finns kvar på lokalen.
Vissa indikationer finns även på att en population skulle kunna leva kvar på
fastlandssidan norr om Kalmar. Rester av en fullbildad insekt har påträffats i
ett kajbo i en ek, och ett flygande exemplar skall även ha observerats i dessa
trakter för några decennier sedan. Misstänkta angrepp har likaså iakttagits
vid Elleholm i Blekinge, men fortfarande föreligger osäkerhet om det i stället
kan röra sig om angrepp av träfjäril (Cossus cossus) i detta fall.
Stor ekbock förekommer även i Mellan- och Sydeuropa samt Turkiet, Kaukasus och
norra Afrika. Arten har uppträtt som skadegörare på yngre ekar i stäppområden
i södra delen av forna Sovjetunionen.
Ekologi
Larvutvecklingen sker i
grova, levande men på olika sätt skadade ekar. Arten föredrar fristående,
solexponerade träd vilket gjorde att den gynnades kraftigt i Halltorp genom den
röjning man genomförde i början av 1960-talet runt de gamla ekbocktsräden.
Larverna gnager en kort sträcka under barken men gör sedan en grov, lång gång
djupt in i veden. Larvutvecklingen tar förmodligen c:a fem år i anspråk. Den
fullvuxna larven förpuppar sig på hösten och den fullbildade skalbaggen
stannar i puppkammaren djupt inne i veden tills på försommaren året därefter.
Den visar sig framme på stammarna under juni och juli och flyger gärna omkring
bland ekarna. Angreppen upprepas år efter år i samma träd. I några av
Halltorpsekarna har arten förmodligen funnits i ett helt sekel.
Hot
Det största hotet mot arten
i Halltorps hage är det glapp i ekarnas åldersfördelning som föreligger inom
området. Flera av de träd där arten lever löper stor risk att dö inom en
kort tidsperiod, och risken finns att samtliga angripna träd hinner dö innan
vi får fram nog grova ersättningsträd. Skulle det visa sig att det finns någon
individsvag population kvar i Blekinge och östra Småland kan snabba vårdåtgärder
vara av nöden, eftersom arten förmodligen är ännu mera hotad här.
Åtgärder
Allt måste göras för att
via en friställning av vissa äldre träd i Halltorps hage få dem att öka sin
volym så snabbt som möjligt. Därigenom kan den stora ekbocken förhoppningsvis
förmås att angripa dessa nya jätteekar, så att ej ett kotinuitetsglapp i föda
uppstår som slår ut arten på lokalen. Förmodligen måste man även skada ersättningsträden
en del för att få arten att nyangripa dem. Diskussioner har även förts om
att försöka återetablera arten i något gammalt ekbestånd på fastlandssidan
genom att flytta över några av Halltorpsdjuren. Det kan möjligen visa sig svårt
att initiera angreppen i träden från första början, och man måste förmodligen
åstadkomma vissa stamskador innan det lyckas.
Övrigt
Arten
omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas
i nätverket
Natura 2000.
Referenser
- Brinck,
P. 1943. Den stora ekbocken Cerambyx cerdo L., och dess förekomst
i Sverige förr och nu. Fauna och flora. 38:
27–36.
- Gaunitz,
C. B. 1935. Ekbocken vid Halltorp. Ent.
Tidskr. 56: 192–196.
- Lundberg, S.
1965. En del av Halltorps hage fredat som naturreservat. Ent. Tidskr. 86:
21–23.
- Lundberg, S.
1981. Sällsynta skalbaggar i Halltorps hage. Ent. Tidksr. 102:
136.
- Lundberg, S.
1993. Skalbaggar i Hornsö- och Strömsrumstrakten i östra Småland. Ent.
Tidskr. 114: 93.
- Neumann,
V. 1985. Der Heldbock Cerambyx cerdo. Neue
Brehm Bücherei 566, Wittenberg. 103 pp.
- Osbeck, P
1996. Djur och natur i södra Halland under 1700-talet. sid. 75.
Spektra, Halmstad.
- Palm, T.
1959. Die Holz- und Rindenkäfer der süd- und
mittelschwedischen Laubbäume. Opsuc. Ent. Suppl. XVI:
306.
- Persson, P.
I. & Stenram, H. 1956. Några insektsfynd av intresse från Öland. Ent. Tidskr. 77:
189–190.
- Schwenke,
W. 1974. Die Forstschädlinge Europas II: 161–165.
Förf.
Bengt
Ehnström 1999.
ArtDatabanken 2001-02-16.
© ArtDatabanken, SLU 2001
Foto
© Åke Sandhall
Hämta
artfaktablad som pdf-fil.
|